Tuffing eller...?

Och jag som trodde att jag var en tuffing….

I min vardag finns det ett akvarium, det är lagom stort och alla barn är mycket intresserade. Många barnnäsor har tryckts platta mot glaset och det är en jättebra avledare när man behöver intressera dem för något annat än att föräldrar går iväg t.ex.

Vi har haft många fina fiskar i det och förra hösten fick vi en lagom stor mal i present, den har verkligen underlättat städningen och varit spännande för barnen som raskt döpte den till ”drakfisken”. I presenten ingick också en ljusbrun fisk utan namn och den simmade runt bland de andra och såg inte ut att göra någon skada men….!!

Allteftersom året gick så har antalet fiskar minskat hela tiden. Vi trodde att de blivit för gamla eller fått någon sjukdom, kanske var vattnet för varmt/kallt eller också hade vi giftiga växter. Det mest konstiga var att en del fiskar bara var borta en dag och trots att vi letade och skakade på växter och vände på stenar så fanns de inte någonstans.

Under tiden simmade den bruna fisken lugnt vidare och såg dessutom ut att må bra, han blev ju rundare och större eller…? Till slut fanns bara han och ”drakfisken” kvar och då insåg vi att vi hade närt en kannibal i vårt akvarium och att han måste bort. Dessutom hade vi fått löfte om nya små yngel och då fanns det ju bara en lösning, den bruna fisken skulle bort!

 Jag tog mig an uppgiften, lite lagom skadeglad.. Ha,Ha nu ska Du få…!! 

Men det var inte så lätt som jag trodde att medvetet ta livet av någon, inte ens när det var en fisk, det har inte känts bra på hela dagen ända till någon sa- ”Du vet väl hur det gick för Nemo, han simmade ut i havet och där levde han lycklig i alla sina dagar”-. Ja, just det naturligtvis, den bruna fisken är ute i havet nu och där har han ju hur mycket mat som helst, eller hur?