Ibland behövs en påminnelse eller en ”aha-upplevelse”.
Det
fick jag med besked förra veckan då det blev en tripp till bl.a.” Ales stenar”.
Eftersom vi hade kärt besök från en annan del av Sverige så for vi iväg på
utflykter under några dagar och det var då jag upptäckte vad som definitivt
fattas mig: kondition!!
Det är en bit att gå upp till den gamla skeppssättningen och
även om gångvägarna är breda och väl underhållna så har naturen envist behållit
dem i sitt rätta läge d.v.s. uppför.
Jag
försökte se käck och alert ut när gamla och unga susade om mig i spåret men det
var med tunnelseende och flåsande som jag nonchalant lutade mig mot första
bästa fornlämning och låtsades beundra utsikten.
Så småningom kunde jag se klart och då
konstatera att det är en fantastisk vy där uppifrån, det blåste ordentligt
också, det upptäckte jag när min egen andhämtning hade lugnat ner sig, och där
och då bestämde jag mig: här ska promeneras!!
Så usel kondition ska man inte ha
när man har turen att vara en fullt frisk 60-+are.
Dagen därpå skulle jag upp till bevis.
Resan gick till Ven
och med ett underbart väder och nya föresatser i bagaget så gick vi runt hela
ön (nästan).
På något sätt hamnade vi på stranden och bestämde oss för att
fortsätta den fram till hamnen och kyrkan som hägrade därframme.
Det var längre
än det såg ut, MYCKET längre och återigen fick jag bita ihop för att inte
skrämma måsarna med mitt flåsande.
Ett par dagars vandrande i olika städer följde och när
vardagen var tillbaka så var det bara att fortsätta!!
Så nu går jag ordentligt
varje dag, i alla väder. Varje dag klappar jag mig på axeln och är väldigt nöjd
med mig själv.
Nu väntar jag på resultatet, flåsar jag mindre?
Vågar jag gå
längre?
Medan jag väntar på det så njuter jag av naturen, fågelkvittret och blommorna.
Nu har jag ju skrivit ner min föresats också så nu gäller
det att fortsätta….!!
