(O)vana?

Så blev det då en (o)vana.

 Mitt beslut från i somras att jag skulle göra något åt min då katastrofala kondition har faktiskt hållit i sig. 

Nästan varje dag från mitten av juli har jag tagit en rejäl promenad.

 Det har inte varit självklart alla gånger, mitt sämre jag har försökt övertala mig ganska många morgnar genom att komma med argument som:” mmm så skön sängen är” eller ” fy vad det blåser”, ”regnar det inte lite för mycket idag?” t.ex.

 Det som varit svårast att övervinna är de gånger jag klappat mig själv på axeln och tänkt

 ” Jag var så duktig igår, ja hela veckan faktiskt så nu blir jag kvar inne”.

En dag, när jag faktiskt inte hann promenera p.g.a. annat som skulle göras, så upptäckte jag att det kändes konstigt, någonting fattades, jag hade svårt att sitta still och blev rastlös och grinig, det var inte roligt att läsa eller handarbeta och det kröp i hela kroppen.

Det blev en promenad!

 Och se, efter en stund mådde jag toppen igen, humöret och kreativiteten var tillbaka och jag började fatta: det har blivit en vana!!

Mycket positivt har följt i konditionjaktens spår, alla naturupplevelser t.ex. jag har sett massor av vackra scenerier under den här hösten, många rådjur och harar har delat morgonen med mig, jag har sett träd och blommor lägga sig till ro i väntan på våren och min föresats är att se dem vakna upp igen om ett par månader.

Sist men inte minst: konditionen har blivit bättre!!!

Att tycka om november.

Att tycka om november?

Det är dags att erkänna…. Jag tycker om november.

 Ja, jag vet det är nästan skamligt. november är fuktig, grå, och mörk, dagarna är korta och vardagslunken är på alla sätt deprimerande.

 Det är den allmänna inställningen och den respekterar jag absolut.

 Det finns massor av människor som lider av höst och mörkerdepressioner och dem tycker jag mycket synd om men det finns kanske någon mer än jag som tycker om när dimman sveper in allting i bomull och suddar ut alla konturer.

När jag tar min morgonpromenad kan jag höra gässens lockrop, utan att se dem, känna hur duggregnet och vätan blöter ner mig lite sakta och se hur vattendropparna hänger sig fast i trädens kala grenar som om de inte vågar släppa taget.

Åkrarna som jag passerar har vänt upp sina nyplöjda fåror och jag inbillar mig att om jag lägger örat intill så kan jag höra alla insekter, maskar och mikroorganismer som jobbar därnere.

 De mjuka dunsarna när fruktträden släpper sin skörd, inte för att det blåser utan för att frukten är mogen och faller av sin egen tyngd, det är också ett ljud som hör hösten till.

De senaste månaderna har varit oerhört vackra, mycket sol och lite regn har målat trädens löv i härliga gula nyanser, de flesta ligger på marken nu och snart har de förmultnat och blir näring till allt som spirar till våren. 

Om man tittar riktigt noga på en gren kan man redan nu se knopparna som ligger hårt inneslutna i sitt skal men de är ända helt färdiga att spricka ut när det är dags. 

Allt detta gör mig glad, 

och det är lätt att njuta några veckor till….