Memiler heter dom!!

 Jaha, det är ”memiler” de heter!

 När det presenterades nya ord i vårt svenska språk under veckan var det faktiskt flera stycken som jag aldrig hört förut och ännu mindre använt.

 Ordet ”memil” blev en aha-upplevelse i alla fall för det ser vi väldigt många i trakten där vi bor. De förekommer under alla årstider, även om de inte är fullt så många under vinterhalvåret, och lyser upp den grå vardagen med sina lysande dräkter.

 Ja, jag menar de cyklister som kör på träningscyklar iförda färgglada lyckrakläder. 

Vi har idealiska förhållanden för cyklister, asfalterad väg med ganska sparsam trafik och dessutom en rejäl upp, alt.nerförsbacke.

 För oss vardagsåkare är backarna inte lika uppskattade, om man kommer från ”fel”håll alltså, men memilerna gillar dem har vi märkt.

Att de trivs med sin motion framgår klart och tydligt när de kommer i stora klungor glatt hojtande till varandra eller sammanbitet pustande på väg uppför.

 När de väljer att åka åt andra hållet, alltså nerför, så hinner de inte prata då hör man bara ett sus och sen har de försvunnit i horisonten.

 Det kan innebära risker för oss vanliga, t.ex. morgonpromenaden till brevlådan för att hämta tidningen kan innebära livsfara om man inte ser sig för när man sticker tårna utanför tomtgränsen.

Det känns i alla fall skönt att veta vad de heter!

 Nu ser jag fram emot att hitta ett ord för de jättelånga ”tåg” av motorcyklar som använder samma väg, inte för att motionera utan för att njuta av utsikt och natur under ljumma sommarkvällar.

Det händer en del på landet, eller hur?

 Men det finns inget bättre ställe att bo på tycker jag, bara jag kommer ihåg att akta mig för ”memilerna”.

Nu är det jul igen....

Dagen före julafton är oundvikligen en dag när man tänker tillbaka en del på andra jular, andra julskinkor, än den som puttrar i ugnen just nu, och andra julgranar som man klätt. 

  För den som, liksom jag, är 60+are så har många jular passerat och lämnat avtryck i minnet. 

Min barndoms jular var snörika och tillbringades oftast i mellansverige, ungdomen och åren som småbarnsmamma präglades av storstaden ljus men sedan ungefär tjugo år tillbaka är det lugnet och stillheten på ”landet” som omger mina jular.

Naturligtvis är det både glada och mindre glada minnen förknippade med julen. Jag försöker att fokusera på de goda minnena och de är naturligtvis ägnade de år då barnen var små och förväntansfulla, då alla traditioner skapades på deras villkor och då deras glädje var det viktigaste. 

Till min stora glädje ser jag att mina barnbarn har underbara jular, tack vare att deras föräldrar för traditionen vidare och omger dem med kärlek och värme.

Vi är fortfarande en del av deras jular och det är jag mycket glad och tacksam för. 

Var vi ”ska vara” får de vuxna barnen bestämma och i år kommer de att fira en del av julaftonen här hos oss så nu är julskinkan viktigare än vanligt, granen är klädd och allt kommer att vara som det varit förr.

 Det betyder bl.a. att döttrarna och jag utbrister i sång över diskbaljan , så nu gäller det att öva….

.

Till er alla som läser mina rader önskar jag EN RIKTIGT GOD JUL!!

 Och en uppmaning, vila, njut och skapa bara goda minnen, de är sköna att ta fram när man behöver.

Nytt kapitel om gamla saker...

Ännu ett kapitel i min följetång ”Sliten men inte slängd”.

 Idag gällde det en gammal pall som verkligen gjort tjänst under många år, dessutom har den stått utomhus under hösten och var faktiskt på väg till tippen när jag fick en idé. 

Ja, jag måste vara ärlig och medge att jag fick tipset från en tidning och det är ganska vanligt att andras pysslande inspirerar mig både att hitta på eget och att härma andra.

Alla skavankerna gömdes under mjuk mysig mossa och det blev en skön plats för ”trapptomten” att vila fötterna på.

Jag tycker att han ser väldigt nöjd ut och pallen har helt klart fått ett nytt liv.

Det blir säkert flera kapitel i den här följetången för det är hur kul som helst att ”hitta på” nya användningsområden för det mesta som vi har omkring oss.

Min väg just nu...

I början av mitt ”bloggande” skrev jag om min väg till jobbet.

 Då cyklade jag genom hästhagar och blommande dikesrenar och njöt av ljumma vindar och fågelsång.

De senaste veckorna har vägen ändrat karaktär, nu visar den upp snö i drivor, hästarna är inne i stallet och blommorna har ersatts av månbelysta snökristaller.

Att ta sig till jobbet med cykel fungerar inte längre nu är det promenad som gäller och det behövs dessutom extrautrustning i form av rejäla kängor, reflexväst och ” gå-stavar”.

 De sistnämnda används för att känna sig fram, annars står man på näsan i en oförutsedd snödriva och drivor finns det i massor. Eftersom vägen är omgiven av åkrar så har vindarna fritt spelrum och då roar de sig med att blåsa ihop snön lite extra tjockt här och där.

Nåja, det har ju det goda med sig att man avverkar dagens träning redan i ottan och att man sedan kan slappa efter jobbet utan dåligt samvete, fast ibland när jag passerar den övergivna trädgårdsstolen som vilar sig i bäcken så tänker jag med längtan på den tiden när dikeskanterna åter är kantade av blommande hundkex, när hästarna gnäggar välkomnande från hagen och sommarvinden blåser när jag susar fram på min cykel…!

Och snart…i nästa vecka infaller vintersolståndet och sen är inte våren långt borta!!