Bruksanvisning

Min allra första uppfattning om hur en väckarklocka ska se ut fick jag nog i tidig ålder.

 De var runda och stod stadigt på sina tre ben, förmodligen för att inte ramla omkull när väckningssignalen slamrade igång och hamrade frenetiskt på de små ”metallöronen” som satt längst upp och gav dem ett hemtrevligt utseende.

Sedan gick utvecklingen vidare och även vi skaffade det senaste d.v.s. en ” klockradio”.

 Den hade en liten papperslapp som följde med och det var bruksanvisningen, med den var det lätt att ställa in både timmar och minuter. 

Ett par olika modeller har vi haft och den senaste i raden har tjänat oss länge, så länge att den börjat få vissa ålderskrämpor. Den vill t.ex. gärna ställa in radiostationen själv men brukar inte lyckas utan ger ifrån sig ett ljudligt brusande och hackande som väcker mig minst lika högt och effektivt som den gamla runda klockan.

 Jag började tycka synd om den och när tillfället kom, via en vinst i ett varulotteri, så beställde jag en ny klockradio. Min tanke var att den gamla skulle få trappa ner och kanske flytta in i ett annat rum där ingen tänkte på vilken radiostation den tog in.

Utseendet på den ”nya” var lovande och jag letade i kartongen efter den lilla papperslappen, beskrivningen alltså. 

Det tog en stund för mig att inse att den lilla pocketboken bredvid som hette ”manual” var den jag skulle använda. 

Jag hittade så småningom de svenska sidorna, men klockan själv fanns bara på ett språk, förmodligen ett som de lite yngre kan, men eftersom jag inte på något sätt har något emot utveckling och kan hantera både dator och mobiltelefon så mycket som jag behöver så satte jag igång…

Efter en timmes tryckande, svettande, och ibland också nyttjande av fula ord, så hade jag lyckats ställa in datum och tid och till min förvåning fick jag också reda på vilken veckodag det var och hur många grader det var i sovrummet.

 Det viktigaste för mig var ju alarmet så jag gav mig på ”set”, ”mode” och ”meny” knapparna igen.

 Ännu en finess uppenbarade sig, dock inte förrän morgonen därpå när en ljudlig GÖK skrämde oss upp i sittande ställning, jag hade förbisett att man kunde välja på vilket sätt man skulle lämna sömnens land och nu törs jag knappt närma mig alla knapparna igen.

Jag samlar mod och en rejäl dos tålamod men har inte nått dit ännu så tillsvidare vaknar jag innan göken gal, av ren skräck, och de morgnar när jag måste upp vid en annan tid så får min gamla trotjänare rycka in, vadå… den skulle ju bara trappa ner….!

Nu har jag gjort en tavla....

Vi är nog många " 60+are” som har lådor, kuvert och, för de ordentliga, album med svartvita bilder från vår tidiga barndom liggande. För min del låg de i både kuvert och lådor och naturligtvis är det mycket sällan som de kommer fram i dagsljuset. 

När man tittar i de moderna pysseltidningarna visar det sig att det är ”inne” att placera svartvita fotografier lite överallt och det inspirerade mig att göra en tavla.

 En gammal träram (sliten men ej slängd!) fick lite ny målarfärg och sen blev det ett collage med bilder på min man och mig under 40-resp tidigt 50-tal.

Bilderna som kom senare med de vanligaste kamerorna som fanns då, de s.k." instamatickamerorna" är numera tyvärr förändrade i färgerna och skärpan och inte alls lika roliga att titta på som de tidiga svartvita.

Resultatet av mitt pysslande visade jag för några av mina barnbarn och det blev fniss och skratt men också intresse och en hel del frågor, ett naturligt sätt att berätta om hur det var när vi var små alltså.

Vi är nog många som vill berätta för dagens ungdomar hur vi klarade oss utan datorer och tv-apparater och med fotografiernas hjälp kan man väcka intresse och det kan säkert kombineras med dagens teknik som också är jättekul.

Slit- men släng inte!

Att jag återanvänder glas av alla sorter och små blommiga kaffekoppar det vet de flesta som någon gång har träffat på mig i min egen lilla verksamhet: Rönnebergaljus.

Förutom det så är jag oerhört förtjust i gamla saker.

 Inte de ”fina” sakerna som är värda massor av pengar och som betraktas som en investering, utan de gamla saker som är nötta och tummade av många händer, de som har sprickor och defekter eller är täckta av damm efter långa tider på vindar och i källarförråd.

 Många av de sakerna är oerhört vackra och lockar min fantasi, de kanske kan användas igen eventuellt på ett annat sätt än det ursprungliga.

 Det känns verkligen jätteroligt när någon av dessa saker har kommit upp i ljuset och kanske också fått en plats i vardagen idag.

Alla saker vi har omkring oss är egentligen vackra fast å olika sätt, någon formgivare har arbetat för att vi ska gilla våra vardagssaker.

 Titta t.ex. på mönstret på påslakanen som Du bäddar med eller kastrullen som har formats för att både vara ”snygg” och funktionsduglig.

 Kanske Din favoritkopp har ett mönster, färg eller form som Du tycker extra mycket om eller Din servis, som Du har valt för att Du gillade den, inte bara för att maten ska ligga på någonting.

Att gilla saker ger en extra glädje i vardagen tycker jag och det är dessutom en utmaning att ta till vara allting på olika sätt. Om det blir för mycket så ge bort, sälj, annonsera eller gör som jag, försök återvinna på Ditt eget sätt. Framför allt ”slit- men släng inte”.

Kudden på bilden är egentligen svärmors gamla handbroderade "handduksgömma" och tillbringaren på bilden hittade jag i botten på en auktionslåda, den är både nött och skadad men otroligt vacker, eller hur?