(O)vana?

Så blev det då en (o)vana.

 Mitt beslut från i somras att jag skulle göra något åt min då katastrofala kondition har faktiskt hållit i sig. 

Nästan varje dag från mitten av juli har jag tagit en rejäl promenad.

 Det har inte varit självklart alla gånger, mitt sämre jag har försökt övertala mig ganska många morgnar genom att komma med argument som:” mmm så skön sängen är” eller ” fy vad det blåser”, ”regnar det inte lite för mycket idag?” t.ex.

 Det som varit svårast att övervinna är de gånger jag klappat mig själv på axeln och tänkt

 ” Jag var så duktig igår, ja hela veckan faktiskt så nu blir jag kvar inne”.

En dag, när jag faktiskt inte hann promenera p.g.a. annat som skulle göras, så upptäckte jag att det kändes konstigt, någonting fattades, jag hade svårt att sitta still och blev rastlös och grinig, det var inte roligt att läsa eller handarbeta och det kröp i hela kroppen.

Det blev en promenad!

 Och se, efter en stund mådde jag toppen igen, humöret och kreativiteten var tillbaka och jag började fatta: det har blivit en vana!!

Mycket positivt har följt i konditionjaktens spår, alla naturupplevelser t.ex. jag har sett massor av vackra scenerier under den här hösten, många rådjur och harar har delat morgonen med mig, jag har sett träd och blommor lägga sig till ro i väntan på våren och min föresats är att se dem vakna upp igen om ett par månader.

Sist men inte minst: konditionen har blivit bättre!!!

Att tycka om november.

Att tycka om november?

Det är dags att erkänna…. Jag tycker om november.

 Ja, jag vet det är nästan skamligt. november är fuktig, grå, och mörk, dagarna är korta och vardagslunken är på alla sätt deprimerande.

 Det är den allmänna inställningen och den respekterar jag absolut.

 Det finns massor av människor som lider av höst och mörkerdepressioner och dem tycker jag mycket synd om men det finns kanske någon mer än jag som tycker om när dimman sveper in allting i bomull och suddar ut alla konturer.

När jag tar min morgonpromenad kan jag höra gässens lockrop, utan att se dem, känna hur duggregnet och vätan blöter ner mig lite sakta och se hur vattendropparna hänger sig fast i trädens kala grenar som om de inte vågar släppa taget.

Åkrarna som jag passerar har vänt upp sina nyplöjda fåror och jag inbillar mig att om jag lägger örat intill så kan jag höra alla insekter, maskar och mikroorganismer som jobbar därnere.

 De mjuka dunsarna när fruktträden släpper sin skörd, inte för att det blåser utan för att frukten är mogen och faller av sin egen tyngd, det är också ett ljud som hör hösten till.

De senaste månaderna har varit oerhört vackra, mycket sol och lite regn har målat trädens löv i härliga gula nyanser, de flesta ligger på marken nu och snart har de förmultnat och blir näring till allt som spirar till våren. 

Om man tittar riktigt noga på en gren kan man redan nu se knopparna som ligger hårt inneslutna i sitt skal men de är ända helt färdiga att spricka ut när det är dags. 

Allt detta gör mig glad, 

och det är lätt att njuta några veckor till….

Blomskötare....

Från barnskötare till blomskötare….

Under de senaste månaderna har jag vikarierat som blomskötare.

 Efter ca 40 år inom barnomsorgen så är det en härlig nedtrappning av yrkeslivet. Det är bara fördelar: 

1.       Det är ett vikariat

2.       Jag jobbar” som mest” tre dagar i veckan

3.       Det är en otroligt vacker omgivning

4.       Det doftar gott

5.       Massor av trevliga människor kommer in

6.       Växterna protesterar ytterst sällan genom att kasta sig på golvet och vråla

7.       De behöver ingen omväxling i kosten

8.       De bryr sig inte om pedagogik och utvecklingssamtal bl.a.

Det finns en del personligheter bland dem också, det upptäcker man efter en tid.

 Om de inte får vatten blir de griniga, torkar och vissnar, ”fel” placering kan ge tråkiga effekter precis som dragiga platser, för mycket sol/vind t.ex. 

Men för det mesta står de bara där och glädjer sin omgivning.

Det finns saker som är helt nya för mig på det här vikariatet också.

 Erfarenhet från det tekniska har jag inte många från barngrupperna så jag har fått lära mig att hantera kortläsare, kassaapparater, presentkort och beställningar. 

Jag har nog gjort alla fel som är möjliga när det gäller den sidan men det betyder ju att jag lärt mig en del också och tillfällena när jag lyft mobilen och skrikit på hjälp kommer alltmera sällan.

 

Som vikarie behövs jag ännu en tid och det gläder mig, då har jag chans att lära mig vad blommorna heter också.

 Det är nog den enda nackdelen som jag kan komma på,som barnskötare behövde man bara lära sig nya namn en eller två gånger om året här kan det bli en eller två gånger i veckan.

Tänk att det kan vara så roligt att gå till jobbet!!!

  PS. Alla bilderna är tagna på min arbetsplats.

Ett möte...

Ibland känns det som om en människa, som man aldrig träffat förut, är någon som man alltid har känt.

 En alldaglig händelse eller ett spontant möte kan innehålla så väldigt mycket.

 Man kanske bara ses ett fåtal gånger, det man pratar om är ganska ”vanligt” men har ändå förmågan att stanna i minnet.

 Det har nyligen hänt mig och det väcker alltid min förundran och nyfikenhet .

Troligen kommer vi inte att ses igen men minnet av hennes varma blick och genuina intresse av vårt samtal kommer att bestå.

 Frågorna blir många: har vi mötts tidigare?

 I så fall var?

 Det kanske till och med var i en annan värld, har vi haft ett gemensamt förflutet?

 Jag vet inte men faktum kvarstår, jag tror att man möter de människor som man behöver just då.

 Det gäller att ta till vara de stunderna och hoppas ( det är jag säker på) att hon kände likadant.

Tack för det "Ales stenar"

Ibland behövs en påminnelse eller en ”aha-upplevelse”.

 Det fick jag med besked förra veckan då det blev en tripp till bl.a.” Ales stenar”.

 Eftersom vi hade kärt besök från en annan del av Sverige så for vi iväg på utflykter under några dagar och det var då jag upptäckte vad som definitivt fattas mig:  kondition!!

Det är en bit att gå upp till den gamla skeppssättningen och även om gångvägarna är breda och väl underhållna så har naturen envist behållit dem i sitt rätta läge d.v.s. uppför. 

 Jag försökte se käck och alert ut när gamla och unga susade om mig i spåret men det var med tunnelseende och flåsande som jag nonchalant lutade mig mot första bästa fornlämning och låtsades beundra utsikten. 

 Så småningom kunde jag se klart och då konstatera att det är en fantastisk vy där uppifrån, det blåste ordentligt också, det upptäckte jag när min egen andhämtning hade lugnat ner sig, och där och då bestämde jag mig: här ska promeneras!!

 Så usel kondition ska man inte ha när man har turen att vara en fullt frisk 60-+are.

Dagen därpå skulle jag upp till bevis.

 Resan gick till Ven och med ett underbart väder och nya föresatser i bagaget så gick vi runt hela ön (nästan).

 På något sätt hamnade vi på stranden och bestämde oss för att fortsätta den fram till hamnen och kyrkan som hägrade därframme. 

Det var längre än det såg ut, MYCKET längre och återigen fick jag bita ihop för att inte skrämma måsarna med mitt flåsande.

Ett par dagars vandrande i olika städer följde och när vardagen var tillbaka så var det bara att fortsätta!!

 Så nu går jag ordentligt varje dag, i alla väder. Varje dag klappar jag mig på axeln och är väldigt nöjd med mig själv. 

Nu väntar jag på resultatet, flåsar jag mindre?

 Vågar jag gå längre?

 Medan jag väntar på det så njuter jag av naturen, fågelkvittret och blommorna.

Nu har jag ju skrivit ner min föresats också så nu gäller det att fortsätta….!!

Kakfantasier?

Nyårsaftonen har passerat, även den på traditionellt vis.

 Katten var nöjd med maten och vi med champagnen.

 Förmodligen är jag inte den enda 60-+aren som blir nostalgisk och tänker tillbaka men det är nog inte så många som tänker på kakor.

Mina barndomsnyår tillbringades på många olika ställen men vid ett par tillfällen serverades en sorts kakor som jag aldrig glömmer.

 Det var troligtvis vanliga mördegskakor, de var formade som hästskor och täckta med rosa glasyr, de skulle ätas vid tolvslaget tillsammans med det man skålade i och trots att jag inte minns att de smakade något särskilt så har de gjort ett outplånligt intryck i mitt minne.

 Jag har aldrig sett de kakorna igen, eller någon annan stans, inte ens i alla mina kokböcker och recept har jag hittat dem.

 Mina frågor till dem som var med under de här nyåren i slutet av 50-talet har bara mötts av huvudskakningar.

 Kan det vara fantasikakor?

 Har jag konstruerat bilden av dem själv?

 I så fall var jag duktig på att blanda rosa glasyr!!

Naturligtvis finns de inte på bild heller så därför blir det hjärtekakor och en önskan om en god fortsättning på det nya året!