Nytt ord, igen!

Att känna ödmjukhet är kanske inte alltid bra.

 I de fall där man är så ödmjuk att man låter sig trampas på, där man känner att ”överheten” har makt och där man själv inte vågar säga ifrån då måste man skaka av sig ödmjukheten och stå upp för det som man själv tror på.

 Sån har jag varit men numera känner jag den, för mig, rätta ödmjukheten när jag ser mig omkring i naturen t.ex.

 Vilken vis och fantastisk kraft som varje år får blommorna att komma tillbaka, som får träden att grönska och fåglarna att bygga bo.

 Jag känner mig också ödmjuk när stormen ryter, jag kan inte påverka vad som händer och även om jag mest känner mig liten och rädd just då så är det ändå fantastiskt hur naturens krafter styr våra liv.

Ödmjukhet känner jag också inför alla de människor som gjort avtryck i mitt liv.

 Naturligtvis först och främst de underbara människor som jag har omkring mig men också för alla de konstnärer, tänkare och filosofer som har byggt upp världen från begynnelsen och ända till idag.

 Alla de som genom att sätta sina idéer på pränt, bygga det där slottet eller måla den där tavlan har gjort det möjligt för oss att ta del av deras tankar, deras mod och kunskap.

 De får mig att inse att man kan vara ödmjuk på olika sätt och det stärker mig.

Tänk vad det är roligt med ord…..!