Att tycka om november.

Att tycka om november?

Det är dags att erkänna…. Jag tycker om november.

 Ja, jag vet det är nästan skamligt. november är fuktig, grå, och mörk, dagarna är korta och vardagslunken är på alla sätt deprimerande.

 Det är den allmänna inställningen och den respekterar jag absolut.

 Det finns massor av människor som lider av höst och mörkerdepressioner och dem tycker jag mycket synd om men det finns kanske någon mer än jag som tycker om när dimman sveper in allting i bomull och suddar ut alla konturer.

När jag tar min morgonpromenad kan jag höra gässens lockrop, utan att se dem, känna hur duggregnet och vätan blöter ner mig lite sakta och se hur vattendropparna hänger sig fast i trädens kala grenar som om de inte vågar släppa taget.

Åkrarna som jag passerar har vänt upp sina nyplöjda fåror och jag inbillar mig att om jag lägger örat intill så kan jag höra alla insekter, maskar och mikroorganismer som jobbar därnere.

 De mjuka dunsarna när fruktträden släpper sin skörd, inte för att det blåser utan för att frukten är mogen och faller av sin egen tyngd, det är också ett ljud som hör hösten till.

De senaste månaderna har varit oerhört vackra, mycket sol och lite regn har målat trädens löv i härliga gula nyanser, de flesta ligger på marken nu och snart har de förmultnat och blir näring till allt som spirar till våren. 

Om man tittar riktigt noga på en gren kan man redan nu se knopparna som ligger hårt inneslutna i sitt skal men de är ända helt färdiga att spricka ut när det är dags. 

Allt detta gör mig glad, 

och det är lätt att njuta några veckor till….