Att jag tycker väldigt mycket om blommor det är välkänt
bland alla som känner mig.
Även om jag beundrar alla blommors skönhet och
växtkraft så är det ju oundvikligen så att jag har favoriter.
De är många de
också men dit hör faktiskt inte pelargonerna.
De är vackra, javisst, färgrika,
tåliga och de ”gör” sig utmärkt i krukor och amplar under sommaren men
favoriter….?
Trots det så har jag ganska många och de som finns har jag haft i
många år.
Det verkar som om de, trots min tuffa behandling, vill visa mig att
de klarar sig i alla fall.
Vinterförvaringen brukar gå till så här: Runt Alla
Helgons dag i början av November så
kommer jag på ” Visst ja, pelargonerna”.
Då åker de ner i källaren, blir
hopträngda under en hylla och får nöja sig med det vinterljus som ett
pyttelitet källarfönster erbjuder.
Sen är de bortglömda, eller nåja, faktiskt
så brukar jag komma ihåg dem varje julafton, då knyter jag ett rött band runt
vattenkanna och ger dem en liten skvätt.
Kanske är den dagen så intimt
förknippad med godhet och givmildhet så att det gäller även pelargonerna.
I
början av mars kommer tanken igen ”Visst ja, pelargonerna” då kommer de upp ur
källaren, in i uterummet, får en rejäl klippning kanske ny jord (om jag har
någon hemma, annars får de vänta) och vatten.
Efter ett par veckor åker de ut
för då behöver jag platsen i uterummet till annat och då är de redan gröna och
välmående den omilda behandlingen till trots.
Jag tror att de varje år ”pratar”
ihop sig, bestämmer sig för att göra sitt allra bästa och visa den där tråkiga
tanten att ”VI KAN”.
Ja, det är värt all beundran!!
Det är ungefär samma förhållande mellan mig och julstjärnor,
de är inte heller på favoritlistan men vackra när de blommar.
Jag har slutat
köpa dem själv eftersom det vid ett par tillfällen har hänt att jag trots öppna
fönster, korsdrag och omild behandling fått dem att blomma om så därför chansar
jag inte längre.
Trots allt måste man ju vara rädd om allt som lever och det
gör ju blommor i allra högsta grad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar