Hur noga är det?

Nu ska de räknas… fåglarna alltså.

 Den sista helgen i januari är det dags.

 Det är SOK (svenska ornitologers klubb?) som uppmanar oss både genom dagspressen och i radio att räkna och notera de fågelarter vi har utanför just vårt fönster för att sedan skicka in resultatet.

 Jag bara undrar lite försiktigt: hur noga är det?

 Fåglarna har en tendens att vimsa hit och dit, hur vet man att man räknat just den blåmesen och inte hans bror och hur många fåglar räknar man två gånger?

 Jag har frågat min man, som snällt sitter vid köksfönstret med papper och penna i högsta hugg, men han ger ett ganska luddigt svar tycker jag ” jag skriver ungefär”.

 Hmmm !!

 Jag jämför fåglarna med de barn jag umgås med om dagarna och jag tror inte att deras föräldrar skulle vara nöjda om vi fick” ungefär” rätt antal barn med oss hem från skogen.

 Vi har ju trots allt några hjälpmedel, reflexvästar t.ex. eller genom att med våra röster ropa in dem (ganska högt) ibland.

 Det fungerar inte med fåglar, det skulle se fånigt, men ganska kul, ut om de flög omkring med en neonrosa fjäder i näbben eller snällt radade upp sig på staketet vid tillsägelse.

 Nåja, jag får nöja mig med "ungefär" i alla fall när det gäller fåglarna…..

Min måndag är gul!

Att jag har en lite udda (medfödd) förmåga berikar min vardag ganska mycket. 

Jag har något som heter ”synestesi”. 

I mitt fall är det frågan om färger.

 Varje bokstav, siffra, veckodag och månad har sin speciella färg och har alltid haft det och det ger mig en extra dimension i vardagen. 

Forskare har kommit fram till att det beror på att två (eller flera) nervbanor i hjärnan är sammankopplade på något sätt.

 En liten del av befolkningen på jorden har begåvats med synestesi ( ca 2 %), men det kan vara flera. När det är medfött så reagerar man ju inte på att det skulle vara något ovanligt, för en själv är det ju naturligt och det är bara när man råkar nämna det för någon som det kommer fram att inte alla har det. 

Den vanligaste formen är färgerna på ord och siffror men det finns också de som ser färger eller känner dofter när de hör musik.

 Många av de mest kända kompositörerna har och har haft den förmågan på olika sätt. 

När det gäller mig själv så har alla veckodagar olika färg t.ex. och när jag säger ordet så ser jag det framför mig som ett färgspel.

 När jag läser en text så blir det mesta svart eftersom jag läser ganska fort men om jag stannar upp och tänker på varje ord så har alla bokstäver sin speciella färg och förgyller den mest tråkiga kanslisvenska.

 Det finns ganska mycket information på nätet om synestesi men bara en bok (som jag vet om) ”En värld av nyanser” skriven av Monica Vester. 

En lite annorlunda information om mig kanske men det känns extra bra att ha den nu när den svarta januari snart går över i en himmelsblå februari…..

Vårdrömmar

Att leta vårtecken i januari är inte helt lätt men det finns en sak som redan under de kalla och mörka vintermorgnarna får mig att känna en aning av vår och sommarvärme.

 Eftersom vi har en härlig utsikt över det öppna landskapet så ser vi stadsljus på den mörka himlen, och i midvintern tänds också ett annat ljus nämligen de som lyser upp växthusen runt omkring oss.

 Jag riktigt ser för mig hur de små späda plantorna vaknar, gnuggar sina små ”ögon” och sträcker sina ljusgröna blad upp mot glastaken trots att snön ligger kall och vit utanför.

 Om en inte alltför lång tid är de så stora att de klarar att vara utomhus och då finns de där för oss alla att fylla rabatter, urnor och balkonglådor. 

Medan jag väntar på flera vårtecken så gläder jag mig ofantligt åt de ljusa partierna på himlen och jag börjar planera för sommarens blommande utomhuskrukor.

 Mina egna pelargoner väntar i källaren och dahliaknölar och änglatrumpeter sover sin vintersömn i ett lagom svalt rum.

Vilken härlig årstid som väntar!!

Liusare tider

Att vi går mot ljusare tider syns på flera sätt här hemma.

Dels lusläser jag väderspalterna och gläds åt varje liten minut som visar att dagen har blivit ”längre”. 

  Dels ägnar jag mig åt att ta hand om alla ljusstumpar och    förvandla dem till nya blockljus.

 Båda sysselsättningarna lyser upp vintermörkret och jag är jättenöjd när de ”nya” fina ljusen släpper formarna.

 Alla ljusstumpar mottages alltså tacksamt!

 Jag tigger av alla omkring mig och både mina närmaste och många arbetskamrater kommer snällt bärande på sina ljusrester.

 Tillsammans med lite ljusmassa och färgpigment är det ju också en form av återvinning!!

 Man behöver inte ha ljusformar heller, man kan använda gamla mjölkpaket eller andra förpackningar och ”skapa” precis som man vill.

 På sätt och vis är det här också ett kapitel i min serie ”sliten men inte slängd” och när de nya ljusen är stumpar så kan man göra om tricket en gång till….

Hur gör dom.....?

Lika roligt som det är att ta fram alla julprydnader i december lika skönt är det att ta bort dem i januari.

 Allt är undanplockat hemma, förutom julgranen som ska slängas ut på lördag, traditionsenligt med pop-corn girlanger och allt annat som hör till våran speciella julgransplundring.

 Jag tog mig verket an i går, bytte gardiner, klädde av julgranen och tog bort stjärnor och ljusstakar. 

 Efter att ha stoppat ner allting prydligt i sina lådor och baxat in dem i sin vindsskrubb torkade jag svetten ur pannan och gick, mycket nöjd med mig själv, ner för att njuta av ljuset som skulle sila in genom de ljusa gardinerna.

 Det första jag fick syn på var naturligtvis en tomte som (i form av en vepa) satt kvar på väggen.

 Hmmmm, varför såg jag inte den?

 Nåja ,upp i lådan igen och sedan gick jag en runda i huset och kollade noga, tyckte jag, men när jag kom hem från jobbet idag så minsann satt det inte en prydnadstomte och flinade mot mig inne på toaletten.

 Jag bara frågar???

 Hur gör dom? 

Springer de omkring och leker kurragömma med mig i huset eller kommer de överens om att använda något som gör dem osynliga?

 Det kanske räcker att de vänder på luvan.

Det ska bli kul att se var jag hittar nästa och NÄR, påsk eller midsommar?